Idag är det prick två år sen som jag vågade erkänna för mig själv hur handlöst förälskad jag var i han som blev min. Som tur var visade det sig att han var lika kär. Han stannade hela helgen, jag lagade dom här frukostarna och vi plockade krusbär och kokade sylt. Jag förstår att jag var rädd för att låta mig känna för när jag väl öppnat hjärtat växte min kärlek för honom okontrollerat som en hel urskog. Jag trodde kärlek svalnade efter ett tag men allt med honom är det tvärtom. Det finns alltid mer att känna. Jag vet att inte alla får uppleva detta i livet. Jag trodde jag visste hur det var att vara kär. Men jag hade inte en aning. Jag är så glad för att jag får vara i det här.